Sedan 1 juli 2006 gäller en kraftigt reviderad form av specialiseringstjänstgöring (ST). ST-läkaren ska kunna uppfylla ett antal delmål för att uppnå specialistkompetens. För varje mål specificeras metod för lärande (ex klinisk tjänstgöring, kurs) och hur bedömningen om uppnått mål ska ske.
ST är en lärandeprocess, där läkaren går från ”novis” till ”expert” tack vare diverse erfarenheter av lärande (tjänstgöringen, återkoppling från handledare, deltagande i kurser och konferenser, mm). Eftersom kunskapsutvecklingen inom det medicinska fältet är enorm och kunskapsmassan sådan att ingen kan besitta all kunskap inom ett visst område gäller det att utveckla effektiva metoder för att hela tiden förvärva nya kunskaper som man behöver i yrkesutövandet. Att förvärva kunskaper handlar inte om att inhämta information från föreläsningar, böcker eller annan källa och sedan memorera det, utan att integrera den nya informationen med den redan befintliga kunskapsmassan. Man kan säga att kunskaperna ”konstrueras” av den som lär sig. Den som lär sig, ST-läkaren i vårt fall, uppnår en fördjupad förståelse, de nya kunskaperna får en mening och integreras i hans/hennes person. Världen ser lite ”annorlunda” ut tack vare de nya kunskaperna. Detta kallas för djupinlärning. Kontrasten är ytinlärning som handlar om inlästa teorier och fakta som inte arbetas in i studentens/ST-läkarens befintliga kunskapsmassa.
Lärandeprocessen blir optimal om ST-läkaren får möjlighet att under hela kursprocessen gå från teori till praktik (förvärva teoretiska kunskaper och direkt efteråt tillämpa dem i sin vardagliga kliniska praktik) och reflektera över sitt handlande i kliniska situationer antingen själv eller tillsammans med sin handledare.
Vissa andra europeiska länder har tonvikt på en omfattande kontroll av ST-läkarens teoretiska kunskaper och något mindre på att ST-läkaren ska bli en duktig kliniker. Detta styr ST-läkarna att utveckla kompetens att klara omfattande multiple choice formulär samt andra teoretiska prov som de måste gå igenom för att bli specialister. I Sverige är tonvikten istället på att förvärva praktiska kliniska färdigheter på bekostnad av teoretiska kunskaper. Detta har väckt vissa klagomål från ST-läkare, med argumentet att man blir en duktigare kliniker om man har en trygg teoretisk grund.
När ST görs om vill man lägga tonvikten både på praktik och teori, eftersom experten kännetecknas av sin förmåga att integrera den ena med den andra samt av förmåga att tillämpa de tidigare förvärvade kunskaperna vid nya fall och i nya sammanhang.
Det nya upplägget med målmetod för lärandebedömning (uppföljning) hjälper ST-läkaren att uppnå djupinlärning. Det som behövs är att målen är tydliga och att uppföljningsmetoderna är i linje med målen.
För att målen ska hjälpa ST-läkaren att utforma tjänstgöringen måste målen vara tydliga och ha vissa pedagogiska egenskaper. Ett tydligt mål i detta avseende karaktäriseras av:
Ex: Att självständigt diagnostisera alla former av depression
Eftersom delmålen i målbeskrivningen är allmänt hållna bryts de ner i ett antal tydliga, specifika och mätbara mål. SPF:s kompletterande skrivningar kommer att kunna hjälpa ST-läkarna att på ett effektivt sätt nå fram till SoS delmål.
Målbeskrivningen inkluderar en kompetenstrappa” (benämns taxonomi inom pedagogiken) där varje steg beskrivs tydligt.
Kurserna från Metis är intimt förknippade med både SoS delmål och SPF:s nedbrutna mål. Metis-kurserna utformas för att:
Uppdaterat 2024-02-26
Centrum för psykiatriforskning
METIS
Norra Stationsgatan 69, plan 7
113 64 Stockholm
Centrum för psykiatriforskning
Norra Stationsgatan 69, plan 7
113 64 Stockholm